Mer eller mindre samma vecka vi hämtat hem vår nya bil, för några år sedan, backade jag in i våra soptunnor. Den släta blanka lacken på bagageluckan trycktes till och fick en ful buckla. Den har stört mig varje gång jag sett den tills jag för en tid sedan insåg att bilen nu faktiskt är lite mer som jag…

Det senaste dygnet har handlat mycket om fordon. Bilen har varit på verkstad och jag har haft en lånebil. Som jag inte är van vid. Det är en annorlunda växellåda och annan storlek på bil. Jag vet inte exakt var jag har den och manövrerandet kräver mer koncentration än med min egen bil. (Idag höll jag exempelvis på att köra in i en annan bil på en parkering för att jag var fullt fokuserad på att undvika ett träd.) Jag började på hemvägen fundera på bucklan på min bil och spann vidare på en reklamtanke jag haft. Att lite göteborgskt sätta en dekal som pekar mot bucklan och säger ”Har du också bucklor från livets törnar?” eller ”Sitter dina bucklor på insidan?” och hänvisa till coachningen.

Sen vandrade tankarna till Bärgarn i ”Cars-filmerna ” (som gått varma här de senaste 7 åren). I en av filmerna vill de slå ut Bärgarns buckliga och rostiga plåt och lacka om honom. Han vägrar. Varje buckla påminner honom nämligen om en händelse eller ett fint minne. Inte sällan ihop med hans bäste vän Blixten McQueen.  En person i min omgivning har berättat hur hen tycker att saker tappade värde när det inte är helt eller får skavanker. Exempelvis om det går en flisa i en mugg eller blir en reva i ett tyg. Jag kan förstå den känslan och har den till viss del själv men gillar då att ta tillvara på saker och ge det en andra chans (genom ex. lagning eller återanvändning).

Bärgarns filosofi påminner dock om kintsugi, den japanska traditionen att laga keramik och försegla skarvarna med guld. På så sätt framhävs brott och lagningar som en del av föremålets historia snarare än något som skall döljas. Det är vackert. Eller som Leonard Cohen sjunger:

”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack a crack in everything
That’s how the light gets in”

Leonard Cohen

Mer eller mindre fritt översatt blir budskapet att titta på det du har och som fungerar och inte vad du hade eller var. Släpp bilden av det perfekta som du tror att du förlorat. Det finns brister och sprickor i allt och det är där ljuset tränger in. (Jag bifogar låtens spotifylänk så kan ni lyssna på den. Den är fin.)

För vi är dem vi är genom det vi gått igenom och de erfarenheter vi fått. Våra märken och ärr på kroppen är kvitton på äventyr eller livsavgörande ögonblick. Likaså våra bucklor och sprickor på insidan som inte syns. Och värt att tänka på är att ett brutet ben som fått läka är med tiden som starkast där brottet varit. Det är lätt att slå ner på sig själv och sina mentala eller fysiska skavanker (och jag tänker inte ens gå in på hur jag upplever att mina öronsnibbar blivit lite sladdriga med åldern så att örhängena hänger” bekymrande” långt ner). Vänd fokus. (Jag är glad att jag har örsnibbar.) Eller som min man emellanåt proklamerar och som jag även börjat säga till mig själv:

 – Du. Jag älskar dig. Trots dina fel och bristningar! <3

Gillar du detta inlägg så följ  Starman Communication | Facebook eller KristinStarman | Instagram så får du fler tankeväckande poster i ditt flöde.