När jag konfirmerades blev jag temporärt frälst och arbetade ett par år och som konfirmandledare. I en grupp fick jag en konfirmand som var döv. Hon lärde mig att, precis som med smeknamn, kan alla få ett ”smektecken”. Ju personligare du är, desto personligare blir också ditt tecken.
I förra inlägget pratade jag om kintsugi och att det är våra särdrag som ger oss karaktär och personlighet. Det har fått mig att tänka på den här flickan igen. Allt hon såg, kände och processade förmedlades genom hennes händer. Hon var en döv i en grupp av hörande. En individ som alla andra men utan det sinne som de flesta av oss tar för givet. Hon hade en tolk med sig dagligen som hjälpte henne förstå och bli förstådd. I gruppen av ledare och konfirmander lärde vi oss att teckna till vissa sånger och bokstavera våra namn. Det var omständigt. De hon pratade med, eller om, ofta fick ganska snabbt ett smeknamn eller personligt tecken av henne.
Genom högstadiet och gymnasiet kallades jag för Kicki. (Jag tyckte Kristin var gammaldags, stelt och fult.) Jag hade under högstadiet sammantaget också åtta hål i öronen. Fem i det ena och tre i det andra. Samtliga med örhängen i form av ringar. Mitt smeknamn var tvåstavigt och genom att hålla tummen bakom örat och trycka de övriga fingrarna över örsnibben snabbt två gånger visade hon vem jag var genom det som tydligt var ett signum för mig då. Ditt signum, precis som ett varumärke, är präglat av det omvärlden uppfattar gällande din personlighet, fysiska skepnad eller utmärkande karaktärsdrag. Alltså det som tanken vandrar till när de tänker på dig och ditt namn.
Jag vet att jag blev stolt. Jag hade ett förärats med ett tecken som beskrev hur hon såg mig. (Visserligen baserat på att jag hade hål i öronen och inte för att jag exempelvis hade ett stort hjärta, var modig eller något annat mer djupsinnigt.) Det kan tyckas ytligt men i gruppen fanns också en kille som hade ett större födelsemärke på sidan av ansiktet. Om jag minns rätt tecknades han genom att hans namn mimades och att man smekte med handen över kinden. Jag upplevde det som ett fint tecken och det var inte dömande på något sätt. Bara ett konstaterande. Det här är han, för mig. Och det här är hon, för mig. Ingen värdering.
I min klass i låg-och mellanstadiet hade vi två Anna och två Anne. Jag tyckte det verkade tråkigt att inte få ha sitt namn ifred. Och förvirrande. Här är teckensystemet en tillgång. Förutsatt att alla inte också är lika till mer än namnen. Vad hade man gjort om alla var lika och följde samma storlek, form och och lynne? Om vi alla var homogena och enformiga. Vad hade det blivit för tecken på folk då, liksom? Ett axelryck? Ett frågande drag på munnen? Ett ”meh”?
Tiden med min döva vän lärde mig se tillvaron på ett annat sätt. Att visa hänsyn och inte ta saker för givet. Inte minst när det kommer till kommunikation. Vi umgicks ett tag och hon var otroligt snäll och mån om mig. Tyvärr var jag för ung för att kunna förvalta den vänskap hon sökte av mig och jag fasade ut stegvis. Jag kände mig inte bekväm i min vänskapsroll och vårt umgänge då det krävdes mer än en relation mellan hörande, och tog mer energi. Ett vanligt telefonsamtal fick gå över en tolkcentral som skrev eller läste det vi sa till varandra. (För det här var ju innan mobiltelefonen fanns i alla ungdomars händer.) Tänk dig att du idag skulle skicka ett sms till en vän. Men din telefon har inte har sms-funktion så du måste kontakta en bekant och be dem skriva det åt dig. Du dikterar och väntar på att det skickas. Därefter väntar du på att sin vän svarar. Skickar till din bekant som läser upp det för dig. Det blir svårt att vara spontan och öppen då. Likaså var det svårt att bara kunna skriva på lappar när vi ville prata.
Hon var dock fantastisk. Och hon försökte verkligen. Jag försökte också men hade inte samma längtan, så jag fasade ut. Det är som Malin Drevstam skriver i sin bok Lust & Olust att ”den som vill minst har störst makt”. I det sammanhanget pratar hon förvisso om mer fysiska behov men jag tycker den passar i väldigt många sammanhang och relationer.
Jag tänker dock på denne konfirmand emellanåt och undrar hur hon har det och hur livet blivit. Undrar om hon vet hur hon påverkade mitt omvärldsperspektiv. Om hon vet hur stolt jag fortfarande är över mitt tecken? Om jag träffar henne skall jag definitivt berätta det. Och om du träffade henne, vad tror du att ditt tecken hade blivit? Vad hade du velat att det var? Och vad kan du börja (eller fortsätta) göra för att få folk att uppfatta dig så? ⭐️
Litet tillägg:
Jag fick i samband med skrivandet denna låt i huvudet och spelade in en påminnelse till dig att du är tänkt att vara stjärnan i ditt liv. Så bli det!
En liten bonuspepp till dig som läst ända hit.
Gillar du detta inlägg så följ Starman Communication | Facebook eller KristinStarman | Instagram så får du fler tankeväckande poster i ditt flöde.
Senaste kommentarer