Vad gör du när samtalen med en kollega eller vän blir nära och potentiellt känsliga? Stänger du ner och blir tyst, byter samtalsämne och kanske skojar eller ursäktar du dig och avbryter samtalet?
Jag såg för ett par dagar sedan A beautiful day in the neighborhood med Tom Hanks. En biografisk film om en bitter journalist som möter den jordade och vänlige barnprogramvärden Mr Rogers. I flera decennier höll Mr. Rogers ett barnprogram i amerikans tv som lyfte de svåra ämnen som är en del av livet. Även för barn.
I filmen porträtteras hur han talar om glädjeämnen men även orättvisor, sjukdom död och sorg. Att de människor som är glada ibland också är ledsna. Om vi brutit en arm går vi till sjukhuset men vart går vi om hjärtat brister? Vi vet hur vi kan sätta plåster eller förband på våra sår men hur hanterar vi sårade känslor? För dem som oftast är glada är ibland också ledsna. Och att de som vanligtvis är snälla kan också vara dumma. Och tvärt om. Vi har alla känslor och de kommer fram vid olika tillfällen och på olika sätt. Och det är ok. Det är tillåtet att ha alla känslor, vara arg och ledsen. Och det går att vara det utan att det går ut över någon annan.
Det finns så många delar i denna film som gör den bra. Skådespelarna, dramaturgin, filmningen och inte minst sensmoralen. Att det är en biografisk film gör det inte sämre. Och mot slutet av filmen säger Mr Rogers (i ett rum som just tystnat inför en stämningsdödande kommentar om döden från en döende familjemedlem);
Att dö är mänskligt. Allt som är mänskligt är nämnbart. Och allt som är nämnbart är hanterbart.
Och det är här jag vill landa. Att allt som är mänskligt är nämnbart. Och allt som är nämnbart är hanterbart. Att vi ska våga prata mer med varandra. Om det som gör skillnad. Våga möta det som är obehagligt och skrämmande. Både privat och på jobbet. Som förälder och syskon eller chef och kollega. Om det som gör oss rädda och begränsade. Se konflikter och meningsskillnader för vad de är. Förstå att vi har olika behov och att det är ok att känna olika känslor. För det är egentligen vad vi gör med känslorna som är det avgörande. Om vi tar in, förstår och tar kontroll över känslorna och det behov de signalerar eller om vi låter känslorna ta över och styra vårt agerande. En familjemedlem eller medarbetare som blir hörd och bekräftad blir trygg och modig och vill ge tillbaka. Och när du förstår dina och din omgivnings känslor och behov kan du göra något åt dem. När du ser dina hinder och kan ta dig förbi dem. Du måste bara våga prata.
Vad håller du inne med som skapar frustration för dig själv och kanske andra? Vad gör det med din tillvaro? Hur skulle du vilja ha det egentligen?
Om svaret är att någon annan borde/skulle förstå så fråga dig vad du själv har gjort för att hjälpa den andra/de andra att förstå…och om det är tillräcklig. Har du berättat vad som stör, sårar eller irriterar just dig och varför? Och har du gjort det på ett sätt som inte är attackerande eller dömande? Och har du berättat vad du hade önskat istället? Och vad du önskar för er nu och framöver?
Det kan underlätta att skriva ner det för sig själv först. Hämta penna och papper… 😉
Gillar du detta inlägg så följ Starman Communication | Facebook eller KristinStarman | Instagram för fler tankeväckande poster i ditt flöde.
Senaste kommentarer