Alltid 50% på alla nybesök för coaching!

+46 0704 06 66 81

Under mina snart 6 år långa anställning har jag arbetat med utveckling och förbättring, varit med att starta upp flera områden och löpande försökt bidra till att utveckla processer och medarbetare. Men den senaste perioden har jag avvecklat. Jag har idag tagit farväl till en arbetsplats och mängder av personer jag arbetat med under en lång tid.

Jag är coach men också anställd på Keolis, ett internationellt och ett av västsveriges största kollektivtrafikföretag. Vi vinner trafik via anbud och vi ”tävlar” mot flera andra duktiga operatörer. När vi vinner tjoar vi och planerar för att ta över och starta upp nya depåer. När vi förlorar tjoar vi inte. Framför allt inte om vi tappar ett avtal som vi försökt försvara. Då måste vi planera för avveckling och att lämna över till tillträdande operatör.

Det har vi (jag och alla andra i projektgruppen) gjort med allt större intensitet det senaste halvåret då vi idag gjorde sista dagen på två av våra avtal. Två depåer har nedrustats och kommer i natt att lämnas över. Mängder av bussar har flyttats. Mängder av (över 400) medarbetare har slutat. Vissa för att gå till den nya operatören. Vissa för att gå ut i arbetslöshet.  Oavsett vad kommer jag inte att arbeta med dem mer. Det är sorgligt. Därtill hör att dessa depåer har haft en utmärkande fin anda. En anda som skapats under lång tid utav såväl medarbetare som tjänstemän. Ledare som engagerar och motiverar. Ett vanlig uttryck är att ”kulturen sitter i väggarna” men det gör den inte. Väggar är döda ting. Energi, vilja och inställning sitter i människorna. Och vi präglas av varandra. Om ledare gör det där lilla extra, tar den där extra tiden så att medarbetaren känner sig sedd och hörd så brukar det spilla över till kunden och kollegorna. Och ju fler delar av Maslows behovstrappa som tillgodoses, desto bättre möjlighet ges till prestation och leverans över förväntan. (Men det är ett annat inlägg.)

Keolis är ett företag med fantastiska medarbetare. Våra förare är vardagshjältar som kör barn till skolan, arbetare till jobbet och nattsuddaren hem från krogen. Vi är en del av stadens blodomlopp och utan våra förare, mekaniker, planerare och andra tjänstemän stannar det. Att tappa två depåer känns nu lite som att kapa av en del av detta omlopp. Och många kommer att saknas mig. Inte minst verkstaden.

Livet och Keolis rullar givetvis på ändå. Med fokus på det och dem som är kvar. Och även om det är jobbigt mitt i stormen när ovissheten är stor så är det är med förändringar vi lär oss nya saker, växer och på sikt blir bättre.

Jag ska inte lägga ut texten om detta mer men den senaste veckan har varit tajt. Och som jag skrev i ett tidigare inlägg så kan vi stå ut med högre belastning under en period. Idag var deadline. Det har gått bra men nu är mitt  batteri lite lågt och jag behöver ladda det. Främst med sömn. Men jag börjar med den julmust jag fick i uppdrag att ta fram specifikt för våra medarbetare som lämnar oss. Och en lussekatt. Den smular lite i mitt knä. Och på ett sätt är det passande. För att skiljas är ju att dö en smula…

Tack alla kollegor för den tid som varit. Vi möts igen!

Gillar du detta inlägg så följ Starman Communication | Facebook eller KristinStarman | Instagram för fler tankeväckande poster i ditt flöde.